Skrotbilar miljöfara eller kulturminne : Skrota bilen

 

Skrotbilarna går olika öden till mötes. Flertalet lämnas till ett auktoriserat skrotningsföretag för  att genomgå den normala processen som gäller när du skrotar bilen, som leder till fragmentering och återanvändning. Denna

kretsgång av återvinning är under intensiv utveckling hårt pressad av lagkrav från miljönämnder.

Kravet för återanvändning var 85 % av bilvikten. Det höjdes till 95 % år 2015 och förmodas slutligen hamna på total 100 % återvinning inom en snar framtid.

Konsekvenserna av återanvändningen bedömes ge dubbel effekt. Dels materialbesparing fram till råvara av stål från fabrikant och dels den effektbesparing som göres genom framtagningen.

Men inte alla skrotbilar går genom nämnd återvinningsprocess.

Vissa behandlas på olika sätt. Medan några får vila på lagliga bilkyrkogårdar blir andra gömda, dumpade eller förvägrade att följa givna miljökrav.

Förvaringsställen för skrotbilar som inte följer den naturliga skrotningsprocessen kan delas upp

i fyra kategorier.

  1. Bilkyrkogårdar godkända av myndigheter

  2. Gömda och glömda, även kallade, kyrkogårdar

  3. Inte av myndigheter erkända varaktiga uppställningsplatser

  4. Dumpade skrotbilar i naturen

Skrotbilar på godkända bilkyrkogårdar

Den idag kanske mest kända och omtalade bilkyrkogården Kyrkö Mosse i Ryd har c:a 150

skrotbilar från 20- till 50-talsmodeller.

Varje år besöks platsen av upp mot 15 000 personer och de gamla rostiga bilarna betraktas som ett kulturminne. Den utpekade kultplatsen är det mest attraktiva turistmålet i trakten och är väl omhändertaget av olika myndigheter på grund av de stora ekonomiska fördelarna en sådan attraktion kan de till bygden. För att understryka detta värde har bygglov lämnats till år 2050.

Skrotbilarna har därmed fått myndigheternas välsignelse och behöver inte frukta något allvarligt ingripande.

Visserligen beslöts någon gång under slutet av år 1990 att området skulle rensas från skrotbilarna. Men beslutet föll i glömska och skrotbilarna har nu bedömts ha låg miljöpåverkan.

 

Ungefär i samma klass bör Båtnäs bilkyrkogård i Årjängs kommun, med flera hundra skrotbilar från 20- till 60-talsmodeller, indelas. Skrotbilsverksamheten startades upp på 50-talet för att läggas ned under 80-talet. Skrotbilarna blev dock stående kvar.

Kommunen har inte som likhet med Ryd gjort bilarna till något kulturminne och inte heller använt dessa till någon turistattraktion.

Trots detta besöks bilkyrkogården av ett stort antal besökare varje år. Fotoböcker och andra skrifter, innehållande de sevärda rariteterna, har publicerats.

Enligt rykten utspelades märkliga händelser i samband med tvångsförflyttning av ett antal skrotbilar som ställts upp på annans mark.

Och miljönämnden har även ifrågasatt den miljöpåverkan de odränerade skrotbilarna har eller ha haft. Risker för saneringsbehov av mark har diskuterats.

Om bilkyrkogården är ett kulturminne eller en miljökatastrof har varit en omstridd fråga.

Alla som besökt området önskar att denna unika utställning skall bevaras och värderas efter den

väldiga entusiasm som visas efter sådana här nostalgiska besök.

Gömda bilkyrkogårdar

Två omtalade gömda och glömda bilkyrkogårdar har upptäckts på Gotland och i Dalarna. Detta bevisar att det finns ett stort antal skrotbilar som fortfarande ligger dolda och förorsakar olika miljöproblem.

Nedgrävda skrotbilarna

I Tingstäde på Gotland fann man i slutet av år 2014 en plats där uppskattningsvis 200 st skrotbilar blivit nedgrävda. Eftersom marken ägdes av Fortifikationsverket hade försvarsmakten ansvar för hantering och tillsyn. Upptäckten gjordes först då en försäljning av området planerades.

Framgrävning och saneringsarbete påbörjades. Resultaten från mark- och vattenprov visade, enligt utsago, att inga allvarliga miljöskador kunde förväntas.

Sänkta skrotbilar

Östra Sivbergs gruva i Värmland lades ned på 1920-talet och vattenfylldes snabbt. Rykten, om att gruvschakten användes som dumpningsställe för skrotbilar, gjorde att en undersökning utfördes.

Med hjälp av kameror som sänktes på en liten undervattensbåt undersöktes schakten. Man upptäckte vid första dyket 16 st skrotbilar. De äldsta av dessa var från 1950-talet så schakten hade troligtvis använts som dumpningsplats under en längre tid.

Uppställningsplatser för att lämna och skrota bilarna

I klassen för inte godkända bilkyrkogårdar kan många exempel nämnas. Det gemensamma för dessa bilskrotar är att de saknar den historik som de etablerade bilkyrkogårdarna har. De har startat i sin verksamhet i en mindre skala som bilskrotare, där man kunde lämna bilen för skrotning, och vuxit till förtret för omgivningen. Idag är miljökraven för auktoriserad bilskrotning tydligt anvisade.

Det specifika kravet på vätskehindrande genomsläpp på marken där odränerade skrotbilar ställs upp  är klart definierat Det är också ett stort antal övriga miljölagar och föreskrifter, i ämnet hantering av skrotbilar, så ortens representant från miljökontoret har möjlighet att agera på ett aggressivt sätt mot lagöverträdare. När de nuvarande bilkyrkogårdarna etablerades och växte sig starka fanns

inte dessa krav, som många bilälskare tycks vara tacksamma för.

Den bilskrot som idag av någon anledning tror sig kunna gå emot eller överklaga miljönämndens negativa beslut efter en kontroll slösar enbart bort sin tid.

Bilskrotar som försöker växa fram en bilkyrkogård med inte dränerade skrotbilar göre sig icke besvär med miljölagboken som underlag.

Detta betyder att många bilskrotare tyvärr måste vika flagg. Utvecklingen är oundviklig.

Skrotbilar dumpade i naturen

Lagen om uppställningsplats gäller inte bara bilskrotare utan är generell för alla. Möjligheten att lagföra överträdelser finns. Vissa tycks tro att om skrotbilen står kvar och skyddar det förorenade stället kommer inget att skadas. En sådan villfarelse kan väl bara upptäckas hos en sann veteranbilfantast. Och en skrotbil kan vara värd en förmögenhet för en samlare. Massor har blivit dumpade

i naturen eller står glömda på olika platser. Bland dessa finner man med jämna mellanrum dyrgripar som gör finnaren förmögen.

Förutom att vara observant på värdet bör man vara lika benägen att rapportera eventuellt fynd till markägaren, som bär ansvaret för att skrotbilen enligt lag bärgas så att man kan skrota bilen.

Och enbart markägaren äger laga kraft att ombesörja att bärgning utföres.

5 nov 2016